Det finns så många känslor, tankar och funderingar som virvlar runt i mitt inre så orden stannade på vägen. Tankarna är mjuka och har ett skönt och tillåtande tempo. Som när man är fylld av förväntan över något där framme men samtidigt vill stanna i det som är precis just nu. För att det är vackert precis som det är. Filosoferar kring livet. Landar i mig själv. Njuter av att stänga av omvärlden. Hade tänkt ägna en stund till att skriva men så blev jag bara sittande med alla funderingarna kvar i huvudet. Jag låter blicken vila en bit framför mig och reflekterar över det här med att vissa resor vi gör påverkar så starkt. Att möta nya livsöden, att utmanas och ifrågasättas, att utforska sina gränser och få tid med sig själv. Fördjupa sin praktik, vad betyder det? Och det är lite fascinerande att några veckor i ens liv gör så stora avtryck, och då är jag ändå mitt i allting. Med lite distans kommer en del upplevas annorlunda. Min ensamma vandring genom Mowgli-land upp i bergen är oförglömlig. Magisk på något sätt. Förväntade mig nästan att möta en tiger eller i alla fall kastas bakåt i tiden till när stegen mejslades ut uppför berget. Den jag mötte var mig själv.
Nu ska jag snart resa hem och krama dem jag älskar, se vad jag har nära, tända en brasa, koka risgrynsgröt och ta fram vinterkläderna.
